Har just sett Idol 2009.

Var gång en ny stammande, gråtande, nervös liten stackare äntrar scenen tycker jag synd om dem.

Det går en våg av medkänsla genom mig, jag känner att jag vill trösta dem, hålla dem i handen,

viska lugnande ord: Du är duktig, annars skulle du ju inte vara här.

Sedan öppnar de käften och ren jävla dynga hörs knastrande komma ut.

Hur i helvete kan de, helt seriöst tro att de är duktiga och talangfulla sångare/sångerskor.

All respekt, all medkänsla jag en gång kända forsar raskt ur mig.

Även för deras omgivning.

Hur kunde deras vänner och familj låta dem tro på en sådan lögn?!

Det skär i mitt hjärta och även mina halvdöva öron...

Mänsklig jävla idioti!

När jag ser Idol bubblar ofta två ord omkring i mina tankar: But why?!

Jag har införskaffat mig en blogg. Undrens tid är icke förbi riktigt ännu.

Har dock även insett att jag har absolut inget vettigt eller speciellt underhållande att säga.

Jag är inte en bitchig fjortiz som sprutar ut elaka,

ogenomtänkta kommentarer om folk med blek hy och brunt hår,

går på flärdiga fester och dricker skumpa.

Jag är inte en lärd människa fylld utav klokhet och goda råd.

Jag är ingen mor som har en massa skoj att skriva om mina växande telningar.

Jag är ingen person som har något speciellt ämne eller hobby som jag är helt besatt utav och kan berätta för världen om.

Är nog en ganska tråkig och slätstruken person egentligen,

nu när jag tänker efter.