Direktlänk till inlägg 9 september 2009
Har just sett Idol 2009.
Var gång en ny stammande, gråtande, nervös liten stackare äntrar scenen tycker jag synd om dem.
Det går en våg av medkänsla genom mig, jag känner att jag vill trösta dem, hålla dem i handen,
viska lugnande ord: Du är duktig, annars skulle du ju inte vara här.
Sedan öppnar de käften och ren jävla dynga hörs knastrande komma ut.
Hur i helvete kan de, helt seriöst tro att de är duktiga och talangfulla sångare/sångerskor.
All respekt, all medkänsla jag en gång kända forsar raskt ur mig.
Även för deras omgivning.
Hur kunde deras vänner och familj låta dem tro på en sådan lögn?!
Det skär i mitt hjärta och även mina halvdöva öron...
Mänsklig jävla idioti!
När jag ser Idol bubblar ofta två ord omkring i mina tankar: But why?!
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
||||
7 |
8 |
9 | 10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
|||
28 |
29 |
30 |
|||||||
|